För många av oss är nog antalet gånger vi hört ordet ångest så många att vi nästan stänger av och inte tar in det. Men har du någon gång verkligen satt dig in i hur det är att leva med ångest? 

Det finns olika slags ångest och lika så är den lika individuell som allt annat efter som du och jag är individer men vanliga symtom på ångest är 

• Intensiv oro och rädsla
• Hjärtklappning
• Yrsel
• Svettningar
• Darrningar
• Orolig mage
• Ont i magen
• Torrhet i munnen
• Tryck över bröstet
• Sömnsvårigheter 

För vissa är detta symtom som kommer om de utsätts för något speciellt tex om du ser en orm och har ormfobi så får du ett ångest på slag. Men så fort du är förvissad om att ormen är borta och du är på säker mark kommer ångesten vara försvunnen och du kommer att vara ditt trygga lugna jag igen.

Men tänk nu om du levt med ständig mobbing aldrig kunnat vara säker på när de ska hoppa fram från en dunkelvrå och slå dig eller när du ska få skälsord skriket åt dig. Halväten mat slängd på dig eller någon som låser upp toaletten för dig då du är på toan. Tänk om hela din dag består i att ständigt gå och vara rädd för att sådana saker ska hända. Då kommer du att utveckla en förhöjd beredskap och en ständig oro. 

Om man tänker ut i från de senariet så är det inte svårt att tänka att kroppen efter ett antal år av alltid leva i rädsla liksom hakar uppsig och där med blir ångesten och oron ständigt kvarvarande.

Så hur tror du det skulle vara att leva med dessa symtom varje dag och natt. År ut och år in?  

Dum fråga kanske du tycker. Men sanningen är faktiskt att ångest är en del av den Komplexa PTSD som jag själv lider av och också därför nått som jag kämpar med varje dag. Vissa dagar är ångesten på en hanterlig nivå och andra dagar är den väldigt svår att hantera. I natt och sedan ett par veckor tillbaka har jag haft en extra tuff period. Min dagliga ångest har varit starkare och jag har även haft fler panikångest attacker än jag tidigare haft. Men trots att detta är nått av de mest psykiskt tärande som finns efter som man i panikångest attacken verkligen känner hur kroppen kämpar i varje cell för att inte dö för de är de som de känns som man håller på att göra DÖ. Så finns det hjälp och få och min viktigaste lärdom har nog varit att våga vara ärlig o ta hjäp. I dag har jag berättat för min familj om min ångest och de vet också de självhat och de mörka tankar på att ge upp som kan följa med sådan kraftig ångest och jag är därför glad att veta att jag får ringa dem om så mitt i natten om jag känner att jag står och väger på en skör tråd. För de dummanste man kan göra när man har ångest men som också är det mest naturliga det är att man drar sig undan och låser in sig. För där i ensamheten det är där som de mörka tankarna får energi att gro. Tillsammans orkar man mer. 

Vad är kroppsminnen då?? Ja de är de nog färre som kanske hört om och förstår. Kroppsminnen är egentligen så enkelt som det låter det är minnen som kroppen bär med sig. Men det som är skillnaden mellan vanliga minnen och kroppsminnen är att om vi tänker oss att du råkar ut för att någon för 4 år sedan sparkade dig så hårt på ditt ben att ditt ben gick av. Om denna händelsen inte blev ett psykiskt trauma för dig utan bara ett fysiskt så kommer du att ha ett minne av händelsen precis som du mins andra gånger du gjort illa dig. Du kan även om du tänker riktigt ordentligt förnimma att på ett ungefär hur ont de gjorde men det är inte så att du här och nu upplever känslan därför smärtan är ju "kvar" i det för gångna dvs för 4 år sedan. Men för oss med PTSD så sitter inte våra minnen på en sådan tidsaxel eller vad man ska säga utan många av oss har kroppsminnen vilket innebär att jag återupplever den intensiva smärtan jag kände då det hände nu för smärtan är inte fast ankrad i tiden utan kroppen återupplever smärtan så som om jag skulle utstå händelsen nu. Och det värsta är att för oss så är det inte så att vi återupplever ett kroppsminne en gång utan vi kan återuppleva dem flera gånger i bland flera gånger om dagen i bland med några dagars mellanrum eller års mellanrum. Och dessutom har vi ofta inte bara ett sådant kroppsminne utan vi har många trauman vi varit med om som satt sig i kroppen och som kroppen återupplever. Vilket gör att de inte är sällan vi har kraftiga smärtor som man rent fysiskt kanske inte kan se. Skulle vi röntka benet så skulle det vara helt men smärtan är lika intensiv och verklig  som om det verkligen skulle vara av.

Varför tar jag upp och skriver om detta just i natt då?? Jo för i natt är en sådan natt då hela min kropp skriker av kroppsminnen från olika händelser och de triggar den redan svåra ångesten som jag brottas med. Och som gör att den ökar ännu mer. 
Och vist jag ska vara ärlig och erkänna jag skämms för att skriva om detta, de är skamligt och utblottande men om ingen berättar om hur vi verkligen har det och om  ingen ger omvärlden en chans att sätta sig in i hur de är att leva de liv jag och många andra lever hur ska ni då få en chans att förstå och kunna bemöta oss med förståelse och insikt. Plus att skriva hjälper mig att hantera min ångest och klara av att stå ut en liten stund extra.

Och vist jag är sjuk och jag har både fysiska och psykiska handikapp men vet ni vad :) framförallt är jag Zalome jag höll på att skriva samma kvinna som innan. Men de är inte sant. Jag är en bättre person nu än innan. För är det nått dessa sista 10 år lärt mig är det att lära känna mig själv, Gud och mina medmänniskor. Jag har lärt mig att uppskatta saker i livet på ett sett som många av er andra säker tar för givet. tex hur många av er har inte plockat fram grilllen och grillat med familjen?? De hör liksom till vardagen på sommaren. Men för mig som inte själv klarar av det är det något jag drömmer om hela året till jag ska få åka o besöka min bonus morbror och få grilla hos honom då det är en av höjdpunkterna på sommaren. Varför jo för jag älskar att grilla och de är ett av mina guldkorn.