I kväll blir det ett alldagligt inlägg dvs inget informativt så utan mer bara en uppdatering om hur jag har det. 

Man kan väll säga att mitt liv är en lång punkt lista av saker som stressar, oroar eller drar ennergi på ett eller annat vis.

1. Jag behöver ett nytt boende som går att handikappsanpassa så att jag skulle kunna bli mer självständig med det jag behöver.

2. Myndigheter av olika slag skulle behöva få en förståelse för att CPTSD eller komplex PTSD som de också heter är inte som vilken sjukdom som  helst och vi går inte att pressa in i deras ramar precis som de  finns andra som inte heller passar in. Vi är individer med olika förutsättningar o behov. Vi med ptsd är traumatiserade och behöver en annan typ av långsiktig försiktig vård. Vilket innebär att man kanske inte kan ha samma referens mall för oss som för alla andra. Tex så är den nya regeln gällande rätten till att få ha kontaktperson att man som brukare gör så stora framsteg att man ser att kontakt personen är till hjälp. OBS deras mall säger att för att nå upp till denna godkänt nivå för att få ha KP så måste jag som brukare klara av att vara i en sport eller hobby grupp där jag kan få vänner. Men om jag nu har PTSD vilket gör att jag har svårt att var med andra då jag har svårt att socialisera med andra utan får sådan ångest att jag får panikattacker eller dissocierar  för jag känner mig instängd så har jag ju inte ens en chans att nå upp till Godkänt målet. Att jag blir totalt isolerad utan Kontaktperson som kommer, att den är den enda levande varelse jag har kontakt med och att våra utflykter där jag får hjälp att ta mig ut och tex gå på en affär (när de ej är corona) och kan se människor men slipper interagera utan bara vara bland dem utan att socialisera och att de ger mig kraft och en kännsla av livsglädje och mänskligt värde det räknas inte. Vilket jag kan tycka är minst lika viktigt om inte viktigare. Men är man för sjuk så man inte klarar av att rätta sig i leden efter socialens ramar och lika dant inom psykiatrins ramar så blir man utan vård. Och då kan de handla om så fåniga saker som att man behöver extra trygghet av att någon stödperson närvarar ett par gånger eller att Psyk faktiskt frågar patienten om den är med på den behandling som man tänker behandla med och inte mörkar och går bakom ryggen på patienten.  Ja Vården och myndigheternas behandling av oss behöver verkligen bli bättre. Står i kö till Wonsa i Stockholm dvs en speciallist vård men vårdkön dit är 3-5år och trots att trycket är så stort så stänger de ner speciallist avdelningar runt om i landet nu senast Asta teamet i Umeå. De är så sjukt. Vi har en Meetoo rörelse men vad hjälper den om man inte är berädd att sattsa på spceiallistvård och forskning så som Wonsa gör.

3. Jag oroas över att regionsörmland ska sluta sitt sammarbete med wonsa innan jag hinner fram i kö i så fall får man betala behandlingen själv dvs 900kr i veckan typ 52 veckor om året i 5-10års tid vilket är den beräknade behandlings tiden.

4. Jag skulle behöva lyckas lösa så jag skulle kunna åka upp till stockholm, både när jag väl kommer in på wonsa men skulle så vilja kunna ta mig upp dit redan nu lite till o från men de är inte så lätt med tanke på rullstol osv. Men hade jag kunnat åka upp dit ja då hade jag kunnat vara med på Nxtme träffarna och där med få träffa andra som jag redan nu har kontakt med men bara träffat via datorn. I föreningen ordnar man picknickar och träffar på olika högtider osv så de hade funnits möjlighet att få träffa både andra deltagare men också de ledarna som betyder så enormt mycket för än.

5. Har vänner som är sjuka och som jag oroar mig över Ingen nämnd ingen glömd.

Listan kan  göras oändligt mycket längre men orkar inte ens tänka på det i kväll och ändå är det just de jag gör tänker känns som en karusell i huvudet med massa tankar. 
     

Glad att du vill läsa min blogg betyder mycket. Du får mer än gärna skriva någon kommentar, skriva i gästboken eller skicka en fråga. Jag svarar på alla frågor jag kan och känner mig bekväm med. Oavsett om de gäller sjukdommar eller tro.

Trots att det finns hur mycket forskning som  helst på att vi människor är gjordaför och behöver kroppskontakt så är det ändå ett ämne de pratas rätt lite om.

Själv har jag fått fundera mycket över detta det började redan tidigare men främst de senaste året så har de verkligen blivit nått jag tänkt  mycket på.

Både hur viktig kroppskontakt verkligen är och hur dåligt man mår om man som nu underpandemin tex tvingats tillensamhet och distans men även om de är i vardagen. Jag ska ärligt säga att jag har fuskat. Ja jag vet jag är hemsk. Och jag bekänner min synd här helt öppet. Jag valde att krama ett par personer trots pandemin. Hur kan du vara så ansvarslös kanske du tänker. Men hela saningen är att jag har hållt mig isolerad majoriteten av tiden om man bortser från förra sommaren så har jag istort sätt bara träffat en person fram till för några veckor sedan. Och Jag har verkligen mått vansinigt dåligt av denna isolering och ensamhet. Sanningen är att jag många gånger inte trodde jag skulle klara det så när allt var bäcksvart kom min syster upp till mig hon hade redan haft corona och efter att ha pratat med personal på corona avdelning o min läkare så godkände dem de hela då de sa att hon var den säkraste jag kunde träffa efter som hon ju hade haft sjukdommen och blivit frisk och de gått flera veckor. Det betyde massor att få se en människa igen. Få prata med någon o känna sig som en värklig person. Sedan strax efter fick jag vaccinering och efter 3 veckor så ringde en vän jag inte träffat på säkert 20år och fråga om vi skulle ses så vi träffades utomhus och då kunde jag inte stå emot att få den kramen. Den vännen är som en storebror för mig men också en förebild och någon som verkligen satt ett stort avtryck i mitt liv och att få den kramen var som att sväva på moln. Jag tror inte han märkte det men jag ringde en annan vän efter jag och min manliga skiltså åt (för tydlighetens skull han är gift och vi är BARA vänner) min vän jag ringde frågade vad som hänt efter som jag enligt henne lät som jag var i 7e himmelen och svävade på små rosa moln. och det var faktiskt så det kändes. Efter nästan ett år utan att få röra någon var det min första kroppskontakt den kramen betydde så mycket. För de var inte bara en vanlig hej kram utan en äkta jag tycker om dig som vän kram och du är värdefull.  Jag är en person som är väldigt fysisk men samtidigt en person  som har svårt med fysiskt kontakt samtidigt de är lite invecklat men de beror på mina trauman. 

Jag pratade med personalen i mitt team på sjukhuset där jag går på behandling och där sa jag till dem att de får sätta på sig rymddräckter snart för jag står inte ut med att inte få känna beröring. Jag behöver den där handen på min hand när jag behöver tröst eller tryggehet. Så i veckan så träffade jag samtalsstödet i teamet och hon var fullvaccinerad och jag ska ta min sista vaccinspruta nu om 2 dagar så jag chansade och bad om att få en kram och samma där jag trodde tårarna skulle svämma över av tårar som jag har saknat den fysiska kontakten med dem. Att få känna henne hålla sin hand på min när vi samtalar om nått tungt eller få den där kramen när allt känns bäcksvart. Ja den här tiden har verkligen hjälpt mig att förstå hur mycket kroppskontakt kan få innebära.
I bland undrar jag om man inte borde ha det på recept precis som man kan skriva ut fysisk aktivitet så borde man kunna skriva ut tex massage eller liknande till ensama personer inte för massagen i sigs skull egentligen utan för att personen beheöver få känna kroppskontakt. Jag vet många sjukgymnaster som tidigare masserade sina patienter som berättade att ofta när de masserade så var det som att öppna dörrar till själen och när de tryckte på en knut så kunde tårarna börja rinna och personen börja berätta om trauman och saker som hänt de var som att de låg lagrat i spänningarna och knutarna och genom massagen så fick de hjälp att släppa på det själsliga trycket.

Men samtidigt är det viktigt att komma i håg att vi är många som har trauman med oss och att de därför är viktigt hur man gör med detta med kroppskontakt. Tex så är det viktigt att fråga om det går bra / är okej att du rör vid eller ger en person en kram. Jag tex som har fibromyalgi kan vissa dagar krama och hälsa på personer medan jag en annan dag inte ens kan ta i hand med personer eller låta någon lägga en hand på mig därför att smärtan i min hud är så enormt stor. För att ta ett exempel en person kommer fram o hälsar på mig och då vi ej känner varan vill jag ej va ofin utan jag sträcker fram handen. Det jag inte vet är att detta är en man som inte tar i hand utan han verkligen skakar hand. För det flesta hade det inte varit något konstigt eller nått som påverkat dem men för mig innebar den hälsningen att jag hade fruktansvärd värk i nästan en vecka efteråt.  Så efter som vi inte vet vilka trauman eller sjukdommar folk har så är det bra att ha som regel att fråga om de går bra med beröring.