Vad är PTSD

”Posttraumatiskt stressyndrom innebär att personen återupplever den traumatiska händelsen, undviker saker som påminner om traumat, har en förhöjd spänningsnivå samt ett ständigt stresspåslag. ”

Jag brukar förklara det så här. Tänk dig en skala från 0-100 det är en vanlig dag och du är ute och joggar i skogen. Allt är lugnt så din stress skala är på 0 men så plötsligt så råkar du kliva på en gren som knäcks du reagerar men blir inte direkt rädd så på stress skalan kanske de är en 2:a när du springer vidare så hoppar plötsligt en kanin fram ur en buske. Stress du får ett stress påslag kanske upp till 20-30 men så fort du ser haren är du nere på 0 igen o kan springa vidare. Men så plötsligt händer de som inte får hända framför dig står en björn nu slår stress nivån i taket du blir rädd och börjar springa. Så länge du springer så pumpar kroppen ut adrenalin och du är i flykt läge. Men så lyckas du ta skydd och du ser björnen vänt och jagar dig inte. De kommer ta en liten stund men du kommer att sakta men säkert lugna dig. Under några dagar kan du ha mardrömmar o stress på slag men med på lite tid så har de flesta människor kommit ner på 0 på skalan igen.

För oss med PTSD så har våran kropp fastnat i flykt läge de innebär att vi ligger ständigt väldigt högt på våran stress skala vilket gör att den där grenen som bröts av i början som du knappt märkte eller haren som hoppade fram de kan vara nog för att vi ska slå huvudet i skal taket.

Det är inte ovanligt att personer med PTSD även har andra psykiska diagnoser som tex depression och dissociation är något som inte är ovanligt.

Vad kan ge PTSD:

Man brukar säga att saker som får den drabbade att frukta för sitt eller någon närståendes liv.. Tex krig, naturkatastrofer, trafikolyckor, misshandel, våldtäkter men Observera att jag inte sa att de var saker som absolut var dödliga utan saker som man upplever som ett dödligt hot.

Syntom

Man brukar dela in symtomen i 4 olika kategorier

1.Återupplever av händelsen

2.Undvikande

3.Ångest och negativa tankar

4.Förändrade reaktioner och ökad vaksamhet

För att bli diagnostiserad med PTSD krävs minst ett symtom av återupplevelse och undvikande, samt två symtom av ångest och förändrade reaktioner/överdriven vaksamhet.

Återupplever:

• Jobbiga minnesbilder från den traumatiska händelsen

• Mardrömmar

• En intensiv känsla av att återuppleva händelsen igen (flashbacks)

• Panikkänslor vid minnen av händelsen

Man nämner bara minnes bilder här men jag vill passa på att understryka att minnen kan komma i alla sinnen dvs smak, känsel, hörsel, och kroppsminnen eller muskelminne kan de också kallas.

Jag vet inte om några av er vet vem Jeanette Eriksson är hon utsattes för övergrepp av sin morfar från att hon var några månader. Och hennes ben låste sig de är en form av kroppsminnen.

Undvikande:

• Undvikande av platser, event eller saker som påminner om den traumatiska upplevelsen

• Undvikande av tankar eller känslor som på något sätt är relaterade till den traumatiska upplevelsen

Ångest och negativa tankar

• Negativa tankar om en själv och/eller omvärlden

• Starka skuldkänslor

  • Minskat intresse för aktiviteter över en längre period

  • Svårigheter att minnas den traumatiska händelsen (antingen hela eller delar av den)

  • En känsla av likgiltighet inför andra människor

  ”Att uppleva stark ångestoch negativa tankar under en längre period är en indikation på PTSD. Detta leder ofta till att personen känner sig isolerad och ensam. ”

  Förändrade reaktioner och överdriven vaksamhet:

  • Lättirriterad

  • Sömnproblem

  • Överdriven vaksamhet

  • Aggressiva utbrott (Kan även vara aggressivt mot sig själv)

  • Självdestruktivt beteende – exempelvis ökad alkoholkonsumtion, risktagande i trafiken etc.

  • Koncentrationssvårigheter – t.ex svårigheter att följa med i en film, glömska, problem att läsa texter osv.

  • Lättskrämd

  Efter som alla inte har alla symtom och även om många har många av symtomen så är vi alla individer vilket innebär att PTSD kommer se lite olika ut hos oss alla. Men de finns många igenkänningspunkter.

   

  Man kan också säga att det finns som olika sorters PTSD

  Du har den akuta som ofta är behandlingsbar med goda resultat.

  Sen finns den svårare/komplexa som ofta innebär att du utsatts för många olika trauman eller under lång tid ofta under barndomen. Det man kunnat se är att Symtomen och PTSD påverkan hos en person ökar ju längre den trycks undan.

  Jag har den svårare formen av PTSD den som man brukar kalla komplex PTSD och som man jobbar för att få igenom som diagnos men den har ännu inte kommit igenom hela vägen. Men den innebär att 

  min PTSD som påverkar hela mitt liv, varje dag också är mer svår behandlad. Jag har ställt mig i kö för speciallistbehandling men de är 5 års väntetid på att få komma dit och efter att ha de uträtt mig har de bedömt att jag som sagt är den svårare formen och behöver den längre behandlings varianten och den är 3-10år lång. Inte ovanligt med de högre siffrorna.

                                                                 

  Hur påverkas jag av min PTSD:

  Om vi börjar från början med Återupplevelse av traumat så sker detta för mig i tre former dels så kan de vara mardrömmar nu sista tiden har varit riktigt tuff med upp till 6 mardrömmar på en natt. Och tilläggas ska att mardrömmarna är så verkliga att alla sinnen är med jag känner både, smaker, lukter, känslor och ser bilder och hör ljud. Mina mardrömmar är ofta extremt detaljerade. Och nu skiljer jag på vanliga mardrömmar som vem som helst kan ha som är helt orealistiska och sådana som är minnesmardrömmar. Så ni förstår att de är alltså minnes mardrömmar jag pratar om när jag pratar om mardrömmar.

  Jag har också påträngande minnesbilder, dvs min hjärna tvingar mig att i tanken vandra på skolgården där mobbingen skedde eller tankarna tvingar mig att gå genom cafet på skolan där man slängde halväten mat på mig och skrek åt mig. Även här är sinnena närvarande även om det ofta är fokuserade till just den delen som minnesbilden handlar om.

  Flachbacks är som mardrömmar i vaket tillstånd. Jag brukar säga att de känns som jag lever mitt liv likt två parallella tågspår det ena är verkligheten här och nu och det andra är dåtiden. Dem är lika verkliga för mig och jag sugs över till dåtids tåget och återupplever övergreppen och misshandeln lika intensivt o kraftigt som om de hade skett här och nu. Om någon slog dig då så känner du smärtan lika intensivt nu. Om du var rädd då känner du rädslan lika intensivt nu.

  Just efter som de man upplever är så intensivt så är det inte ovanligt att man får panik känslor.

   

  Undvikande beteende vilket kan leda till social isolering

   

  Denna skulle jag egentligen vilja dela upp i flera olika delar för undvikandet är mer komplext än bara handla om att tex undvika en plats.

   

  Men som i mitt fall så har jag ju utvecklad social fobi efter som jag aldrig kunnat röra mig ute utan att utsättas för kränkande behandling. Varje dag i skolan blev jag slagen, jag försökte söka hjälp men man tog mig inte på allvar. Och om man ständigt blir slagen både hemma och i skolan så lär man sig att människor inte går att lita på. Och man kan ju tycka att jag efter så många år borde lärt om. Men sanningen är den att även i dag om jag åker ut så har det bara de senaste åren hänt att folk kommit fram till mig och sagt att jag inte får gå in på den restaurangen för sådana som mig är inte välkomna där. Eller att man kommenterar vad jag beställer om jag är på en pizzeria kan de säga till mig att sådana som jag borde äta sallad i stället. Jag får ständigt vara med om att både vuxna o barn kalla mig för fetto och tjockis och vist jag är överviktig men de betyder inte att jag inte har känslor. För ett tag sedan lät några föräldrar sitt barn kasta sten på mig när jag åkte förbi i min rullstol. De tittade bara på och sa inte i från på nått vis. Så för mig har det blivit så att jag klarar inte av att gå ut ur min lägenhet utan att ha någon med mig. För då minskar smärtan av alla elaka kommentarer lite och de brukar också förhindra att folk vågar säga till att jag inte får vara på en plats .

   

   

  Överdriven vaksamhet

  Jag är extremt vaksam vill alltid sitta med ryggen mot en vägg så jag inte kan överraskas bakifrån.

  Hör och ser allt och är ständigt beredd på vad som kan hända. Det är här man kan se den där stress skalan väldigt tydligt efter som jag aldrig kan slappna av inte ens när jag sover.

  Överdrivet lättskrämd

  Jag är extremt lättskrämd de har blivit bättre men i början räckte det med att en skugga föll på mig så spydde jag i ren panik. Jag har svårt för personer som gestikulerar med armar o ben. De får mig att återuppleva rädslan för slag. Lika så om någon höjer rösten, kanske för att den blir ivrig eller så men de räcker för att fysiskt få mig att ducka undan. Och detta är inte bara när jag träffar folk i verkliga livet utan de kan hända även när jag sitter och skaypar tex. Vet inte hur många gånger jag slängt mig ner bredvid datorn för att undkomma slag som naturligtvis inte kommer men som mitt jag förknippar med slag och misshandel.

   

  Koncentrationssvårigheter:

  Jag är ljud och ljus känslig

  En annan sak som gör det svårt är att när jag blir för trött så stänger hjärnan ner, den tar liksom en mickro paous innan den startar om igen. För den som inget vet kan de se ut som jag lider i väg i tanken men de är hjärnan som gör en omstart. Jag har också fått svårt med talet sedan jag insjuknade jag stammar och tappar ord. Och detta är nått som kommer när jag blir trött eller känslosam eller om man medvetet går in för att va elak mot mig och ställer 100 frågor på en gång som den vill att jag skall besvara.

  När vi ändå pratar om detta med minne så kan vi ju ta även minnes förlusten den kan ju antingen vara så att man har sämre minne därför hjärnan är överstressad.

            

   

   Minneslucka/dissociation

  Men sedan har vi även minnesförlusten som kommer av flacharna och dissociationen alltså om jag försvinner in i ett minne så kommer tid passera och om jag är i en lång flach innebär det att jag får en minneslucka på tiden jag varit i den.

   

   

   

  Men många av oss med PTSD har också minnes luckor i våra barndoms minnen detta kan bero på att vi har dissocierat. Dissociation är en försvarsmekanism som barnet tar till när det  verken kan fly eller fäkta utan då spelar den död . Dissociation kan se ut på många sätt.
  1. Kropp och själ separerar så att kroppen ligger tex på en säng medan själen kanske sitter i ett hörn i taket o tittar ner.
  

   

  2. En annan variant som liknar den är att själen lämnar platsen helt tex ut genom ett fönster och är ute och flyger med fåglarna eller gör nått annat.

   

  3. Den släcker bara ner och de blir svart man gåner som i en medvetslöshet man hör men kan inte förmedla sig.
  
  

  4. Man delar upp personligheten i olika persondelar  och får som flera olika personer som lever i dig och delar på din kropp. Och olika delar tar över vid olika tillfällen. Detta kan ske i olika grader hörde en bra liknelse en gång att de är som att åka bil i bland så sitter man i förar sätet i bland brevid i bland i baksätet och i bland ligger man bunden i kofferten med öronkåpor och tejpad mun. Och lite lika dant är de olika nivåerna i hur mycket sammarbete det är mellan de olika persondelarna. För vissa så finns ett samarbete mellan alla för andra mellan några och för vissa så hamnar alla delar förutom den som kör i bagagen vilket så klart gör att dem då inte har någon ide    om vad som hänt var dem är och hur mycket tid som förflutit.
  
  Och som jag sa i början hur ens trauma utvecklas är individuellt och man kan ha allt eller några av de olika symtomen och punkterna. Vissa dissocierar andra inte vissa har bara punkt 1 och 2 andra bara punkt 4. 

   

  Hoppas att detta kunnat ge en liten inblick i ytterligare en av mina kamper jag kämpar med. Och som du ser vill jag ej gärna kalla de sjukdom och det har bara med att jag då personligen själv lägger skulden på mig utan säger jag trauma så är det någon annan som åsamkat mig det. Och just skuld och skam är nått av de svåraste vi kämpar med så allt man kan göra för att lägga skulden där den hör hemma är bra,

   

För många av oss är nog antalet gånger vi hört ordet ångest så många att vi nästan stänger av och inte tar in det. Men har du någon gång verkligen satt dig in i hur det är att leva med ångest? 

Det finns olika slags ångest och lika så är den lika individuell som allt annat efter som du och jag är individer men vanliga symtom på ångest är 

• Intensiv oro och rädsla
• Hjärtklappning
• Yrsel
• Svettningar
• Darrningar
• Orolig mage
• Ont i magen
• Torrhet i munnen
• Tryck över bröstet
• Sömnsvårigheter 

För vissa är detta symtom som kommer om de utsätts för något speciellt tex om du ser en orm och har ormfobi så får du ett ångest på slag. Men så fort du är förvissad om att ormen är borta och du är på säker mark kommer ångesten vara försvunnen och du kommer att vara ditt trygga lugna jag igen.

Men tänk nu om du levt med ständig mobbing aldrig kunnat vara säker på när de ska hoppa fram från en dunkelvrå och slå dig eller när du ska få skälsord skriket åt dig. Halväten mat slängd på dig eller någon som låser upp toaletten för dig då du är på toan. Tänk om hela din dag består i att ständigt gå och vara rädd för att sådana saker ska hända. Då kommer du att utveckla en förhöjd beredskap och en ständig oro. 

Om man tänker ut i från de senariet så är det inte svårt att tänka att kroppen efter ett antal år av alltid leva i rädsla liksom hakar uppsig och där med blir ångesten och oron ständigt kvarvarande.

Så hur tror du det skulle vara att leva med dessa symtom varje dag och natt. År ut och år in?  

Dum fråga kanske du tycker. Men sanningen är faktiskt att ångest är en del av den Komplexa PTSD som jag själv lider av och också därför nått som jag kämpar med varje dag. Vissa dagar är ångesten på en hanterlig nivå och andra dagar är den väldigt svår att hantera. I natt och sedan ett par veckor tillbaka har jag haft en extra tuff period. Min dagliga ångest har varit starkare och jag har även haft fler panikångest attacker än jag tidigare haft. Men trots att detta är nått av de mest psykiskt tärande som finns efter som man i panikångest attacken verkligen känner hur kroppen kämpar i varje cell för att inte dö för de är de som de känns som man håller på att göra DÖ. Så finns det hjälp och få och min viktigaste lärdom har nog varit att våga vara ärlig o ta hjäp. I dag har jag berättat för min familj om min ångest och de vet också de självhat och de mörka tankar på att ge upp som kan följa med sådan kraftig ångest och jag är därför glad att veta att jag får ringa dem om så mitt i natten om jag känner att jag står och väger på en skör tråd. För de dummanste man kan göra när man har ångest men som också är det mest naturliga det är att man drar sig undan och låser in sig. För där i ensamheten det är där som de mörka tankarna får energi att gro. Tillsammans orkar man mer. 

Vad är kroppsminnen då?? Ja de är de nog färre som kanske hört om och förstår. Kroppsminnen är egentligen så enkelt som det låter det är minnen som kroppen bär med sig. Men det som är skillnaden mellan vanliga minnen och kroppsminnen är att om vi tänker oss att du råkar ut för att någon för 4 år sedan sparkade dig så hårt på ditt ben att ditt ben gick av. Om denna händelsen inte blev ett psykiskt trauma för dig utan bara ett fysiskt så kommer du att ha ett minne av händelsen precis som du mins andra gånger du gjort illa dig. Du kan även om du tänker riktigt ordentligt förnimma att på ett ungefär hur ont de gjorde men det är inte så att du här och nu upplever känslan därför smärtan är ju "kvar" i det för gångna dvs för 4 år sedan. Men för oss med PTSD så sitter inte våra minnen på en sådan tidsaxel eller vad man ska säga utan många av oss har kroppsminnen vilket innebär att jag återupplever den intensiva smärtan jag kände då det hände nu för smärtan är inte fast ankrad i tiden utan kroppen återupplever smärtan så som om jag skulle utstå händelsen nu. Och det värsta är att för oss så är det inte så att vi återupplever ett kroppsminne en gång utan vi kan återuppleva dem flera gånger i bland flera gånger om dagen i bland med några dagars mellanrum eller års mellanrum. Och dessutom har vi ofta inte bara ett sådant kroppsminne utan vi har många trauman vi varit med om som satt sig i kroppen och som kroppen återupplever. Vilket gör att de inte är sällan vi har kraftiga smärtor som man rent fysiskt kanske inte kan se. Skulle vi röntka benet så skulle det vara helt men smärtan är lika intensiv och verklig  som om det verkligen skulle vara av.

Varför tar jag upp och skriver om detta just i natt då?? Jo för i natt är en sådan natt då hela min kropp skriker av kroppsminnen från olika händelser och de triggar den redan svåra ångesten som jag brottas med. Och som gör att den ökar ännu mer. 
Och vist jag ska vara ärlig och erkänna jag skämms för att skriva om detta, de är skamligt och utblottande men om ingen berättar om hur vi verkligen har det och om  ingen ger omvärlden en chans att sätta sig in i hur de är att leva de liv jag och många andra lever hur ska ni då få en chans att förstå och kunna bemöta oss med förståelse och insikt. Plus att skriva hjälper mig att hantera min ångest och klara av att stå ut en liten stund extra.

Och vist jag är sjuk och jag har både fysiska och psykiska handikapp men vet ni vad :) framförallt är jag Zalome jag höll på att skriva samma kvinna som innan. Men de är inte sant. Jag är en bättre person nu än innan. För är det nått dessa sista 10 år lärt mig är det att lära känna mig själv, Gud och mina medmänniskor. Jag har lärt mig att uppskatta saker i livet på ett sett som många av er andra säker tar för givet. tex hur många av er har inte plockat fram grilllen och grillat med familjen?? De hör liksom till vardagen på sommaren. Men för mig som inte själv klarar av det är det något jag drömmer om hela året till jag ska få åka o besöka min bonus morbror och få grilla hos honom då det är en av höjdpunkterna på sommaren. Varför jo för jag älskar att grilla och de är ett av mina guldkorn. 

    

I dag är en bra dag. Vad menar jag då med bra?? Jo i dag har jag lyckats ta mig upp ur sängen och ta mig ut med rullstolen. Inte så avancerat tycker kanske du. Men för mig är det en stor seger. Mina fotsuler värker nått enormt och varje steg får mig att vilja stor grårta. Kylan som andra inte uppfattar så alvarlig är för mig rena misshandeln. Jag har sådan ständig värk i kroppen att de flesta dagar iinte orkar ur sängen. Men i dag som varit en bra dag trots all den värk jag just beskrivit har jag trots värken lyckats ta mig ut, passat på o nödhandla ett par saker som var slut så jag kunde laga mig en middag och en lunch vilket bara det är en seger i sig. Att leva med ständig smärta är inte alls lätt på någotvis. Men jag är mer än medveten om att de finns andraa som har de värre och de gör mig ont. En dag som denna då värken plågar mig då kan jag tänka på syskonbarn och hur mycket jag en dag ska kunna busa och leka. Hur en dag smärtan inte ska finnas utan bara glädjen i att höra barnskratt ljuda. De finns nämligen inget så smärtlindrande som barn lek och gos för en moster.         

Nått jag har kämpat med under många år är detta med att vara en så duktig kristen. I dag kan jag se hur jag kämpade o kämpade för att på nått sätt bli godkänd. I början var de nog en rädsla för att att inte bli sed som god nog av ledare och vänner men ju mer tiden gick så förändrades det till att bli mer och mer till att jag tjänade Gud i stället för att umgås med Honom. Där med inte sagt att jag inte trodde, Men min glädje och den innerliga kärleken försvan för allt blev lagiskt och jag gick o var ständigt rädd och kände mig ständigt fel. För var jag än var så predikades det om hur man skulle vara och vad som var rätt och fel. 

Idag kan jag nästan känna att de kanske har slagit över åt andra hållet jag håller inte så hårt på lagar o regler. och ja de är nått jag får erkänna jag är en syndig människa och jag gör dagligen fel ofta flera gånger om dagen. Men jag har kommit fram till att Gud nog heldre vill ha ett barn fyllt av synd men som älskar Honom och springer mot Honom när de går fel än ett lagiskt tjänande barn som mist all glädje och kärlek och som flyr i skräck för bestraffning var gång man misslyckas med nått.

Vi kristna är tyvärr väldigt duktiga på att dömma andra människor och Ja jag håller med om att Gud säger att saker inte är rätt och bra för oss men när du läser dessaa bibel ord kolla vilka de är Han tilllrättavisar i majoritet. Inte är det de sårade, de sjuka , de otroende. Nej de är ofta de troende ledarna och prästerna. Jag förstår dem som anser att vi inte ska skämmas för evangeliget och vi ska våga stå upp för vad som är riktigt o rätt och vist är det så. Men problemet med dessa personer är att de har tappat halva bibelns budskap. Jag är ledsen o säga det men bara som exempel :
Vilket bud var det första budet? Jo att Älska Gud och att älska din nästa. Hur kärleksfullt är det o komma med massa pekpinar o piskor??

Plocka bort bjälken ur ditt eget öga innan du tar bort stickan ur din broder söga. Dvs fokusera på din egen synd föst så kommer Gud som är den som har full koll att när tiden är inne och när Han fått ordning på din syn kunna nytja dig att på ett kärleksfullt o med stadig hand lotsa andra rätt.

Efter att ha umgåts med många ute i "världen" så har jag lärt mig en sak och de är att dem kan syndakatalogen på sina fem fingrar. Betydligt bättre än vad du och jag kan den. 

Men de alla är eniga om är att kyrkan saknar den kärleksfullhet som dem förväntade sig. Många känner sig överkörda och andligt våldtagna efter besök i våra kyrkor i dag så kan det inte få vara. 
Om Jesus själv umgicks med de som var sårade och som mådde dåligt de som inte klarade att leva upp till alla bud och följa alla regler. Men Han klarade att älska dem ändå. Borde inte vi då inte kunna följa i Hans fotspår? Jag menar Han säger ju trots allt att gemenskapen och kärleken bröder och systrar i mellan ska vara ett tecken på att vi till hör Hans församling.

Så få åter till frågan kan man som kristen tvivla ?? Mitt svar är ja absolut.

Jag tvivlar mer än jag förstår men de handlar inte om hur vida jag har beslutat att följa Jesus eller inte.

Om jag inte hade tvivlat hur hade jag då lärt mig att hantera svårigheter när dem kommer.

Jag tänker på tviel som vikter i en styrketräningslokal. Vi måste brottas med bibelord och vivla lita på dem för att tränna upp vår tro och vårt försvar när de börjar blåsa för utan tvilena skulle vi inte växa och våra rötter skulle inte få något djupt rotsystem. 

Menar jag då att man ska skita i allt och gå ut och leva livet och synda så mycket man kan självklart inte läser du in det i det jag har skrivit så har du inte läst det ordentligt utan får läsa ett varv till. 
Det jag säger är att nåden och kärleken behöver få ta mer plats i vår tro. För förstår vi vilken nåd vi har fått och vad vi undkomit tackvare nåden så kommer tacksamheten och lovsången börja flöda och de finns inget som bryter ner murar i andevärlden som Kristna som sjunger lovsånger.