I natt var en sådan där natt igen som vekar komma mer o mer regelbundet jag somnade vid 24.00 för att vakna vid 01.00 och sedan inte kunna sova mer hur jag än försökte tillslut gav jag upp satte  på datorn vred ner ljuset på den o satte på en film som man bara behövde lyssna på i hopp om att kunna komma till ro men nej. Somnade vid 6 tiden på morgonen men de blev ingen bra sömn de heller utan en sådan där ytlig drömsömn eller snarare mardröms sömn och den bara fortsatte ja mardrömmen alltså kändes som den varade för evigt. När jag väl vaknade så var jag helt slut och Migränen var ett faktum. Ska försöka gå o lägga mig igen för vet att de inte är bra med datorer vid migrän men samtidigt ett bra sätt o handskas med ångesten är att skriva av sig. Så blir lite dubbelt. Men ja nu så flimrar det framför ögonen också så bara o konstatera att de blir att försöka att kurrera sig och få lite mer sömn så man får bort huvudvärken. Men vill önska alla mina vänner en fin dag .

Nu är det snart dags efter månader av väntande ja faktiskt är det nog 1,5års väntan. 

Jag tror inte att jag hade sagt det till någon mer än möjligen och mycket troligt min bästa vännina att jag så gärna hade velat få gå på en musikal och helst av allt Annie då de är en av mina favoriter kan titta på den flera gånger i veckan . Detta var typ 3 årsedan och typ bara någon månad senare så chokades jag av att se att man skulle sätta upp den men då var det bara i Göteborg den spelades. Och jag sa till min vän att de är ju typiskt att en dröm man har är så nära men ändå så långt borta. För jag viste ju att de var för mig omökligt att kunna besöka den där. Sen nått halvår senare så visade det sig att dem skulle sätta upp den i stockholm och de var ju närmare men fortfarande en omöjlighet för mig. Dels är det dyrt och dels så behöver jag en ledsagare då jag pga min PTSD-C inte klarar av att vara i folksamlingar själv utan behöver en stödperson med mig samt att jag behöver assictans med rullstolen då jag inte klarar av att ta mig fram med manuella rullstolen själv och Permobilen är ju uteslutet då jag inte får åka verken tåg eller buss med den (vilket jag heller inte klarar av pga mina handikapp) så ja jag såg bara omöjligheter. Men så helt plötsligt ringer min storebror till mig och frågar om det är så att jag skulle kunna tänka mig att få min 40års present förtidigt redan i April  jag fyller ju år i juli. Och jag sa att absolut men kunde inte gissa vad det var. Men så berättade han att han bokat biljeter till Musikalen och vi skulle gå och se Annie. Jag var helt lyrisk  och trodde inte det var sant. Men sen kom kom coronan och veckan innan vi skulle åka och se den så stängdes det ner. Och sedan har datum flyttats och flyttats om o om igen men nu 1,5år senare så är det äntligen dags Min fina bror tar ledigt från jobbet flyger ner till mig och fixar med transport så han kan komma och hämta mig och vi kan gå på Musikalen som jag sååå har längtant efter. och nu räknas dagarna ner och det är bara 24 dagar kvar. Jag är så nervös, spänd, förväntansfull och otroligt lycklig.

Har en tuff natt i natt igen. Min ångest är som svårast på kvällar och nätter. Det är nu tredje natten jag inte kunnat sova ordentligt. Sovit ca 2h igenomsnitt de sista nätterna och i bästa fall 1h på dagen men inte ens den sömnen har varit bra då den varit fyld av mardrömmar. 
Nu sitter jag här kl är 03:47 och jag borde verkligen sova. Men ångesten får det att springa i kroppen och jag har sådana sendrag som börjar i tårna och går upp i  hela benet och de går inte o lyfta foten från golvet för då blir dem värre och de har hållt på i säkert över en timme nu. Fibro smärtorna de där som är så svåra oförklara som liksom bara hoppar omkring och värker utan orsak bråkar också med mig i kväll och till det så är det väder skifte så leder och muskler värker. I kväll värker min högra arm extra mycket dvs den med knölen vilken läkaren tror är muskel trådar som gått av spontant pga att jag är så spänd i kroppen pga av att min kropp hela tiden är på helspänd. Får ofta ont i knölen när jag använder armen men i dag är det muskeln i överarmen som värker men o andra sidan så använder man ju alla musklerna i armarna när man bär och rör på dem plus att jag gissar att övriga muskler får kompensera för den skadan jag har. Men ja ont har jag. De känns lite fånigt att beklaga sig över den smärtan när man egentligen är van med smärta jag lever ju med ständig smärta 24/7 så enskilt är var och en av dessa inte outhärdliga utan de är väl mer att kombinationen av att alla (för jag har ju ont på så mycket fler platser) som liksom blir för mycket. Om jag skulle säga den värsta smärtan så är det nog bäckenet och ländryggen. Jag vet detta inte låter klokt men känslan i min rygg är att  någon bytt ut min ryggrad mot ett järnspett och att den är 1dm för lång i vardra änden. dvs jag har svårt att sitta normalt därför de känns som jag sitter på ryggraden/svanskotan och de gör att hela ryggraden trycks upp och de gör att smärtan sprider sig upp längs hela ryggen och ner i benen.  Så om du sett mig halv köra omkring i permobilen halvliggandes så beror det just på att de halvliggande läget minskar trycket på ryggraden och detta trots att jag har special dyna i min stol som ska avlasta så man inte får trycksår. Men precis som den känns för lång neretill så kan jag ibland uppleva att den känns förlång upptill också att den trycker på skuldror/nacke. Skuldrorna är stenhårda och de känns som ryggraden böjt sig och liksom trycker på nedre delen av skallbenet. Jag vet att de inte är så att de bara en barnslig inre bild av känslan jag har men det är så de känns för smärtan är sådan som i kväll skulderbladen är stenhårda av spänning. Min läkare kände på dem för ett tag sedan och sa att de kändes som jag hade betong i dem. och jag har som sagt även ont där nacken övergrå i huvudet. Har sista tiden även lidit av nackvärk en del så där så de känns som man ska få nackspärr. Jag jag vet de är mycket klagande nu.  Men samtidigt är ju detta min blog och en blogg som jag vill dela mitt liv och mina känslor i. Ge dem som vill en chans att få lära känna mig och mitt liv med både sjukdom, tankar och känslor. För hur ska någon förstå om jag inte berättar för dem?