Glad att du vill läsa min blogg betyder mycket. Du får mer än gärna skriva någon kommentar, skriva i gästboken eller skicka en fråga. Jag svarar på alla frågor jag kan och känner mig bekväm med. Oavsett om de gäller sjukdommar eller tro.

Trots att det finns hur mycket forskning som  helst på att vi människor är gjordaför och behöver kroppskontakt så är det ändå ett ämne de pratas rätt lite om.

Själv har jag fått fundera mycket över detta det började redan tidigare men främst de senaste året så har de verkligen blivit nått jag tänkt  mycket på.

Både hur viktig kroppskontakt verkligen är och hur dåligt man mår om man som nu underpandemin tex tvingats tillensamhet och distans men även om de är i vardagen. Jag ska ärligt säga att jag har fuskat. Ja jag vet jag är hemsk. Och jag bekänner min synd här helt öppet. Jag valde att krama ett par personer trots pandemin. Hur kan du vara så ansvarslös kanske du tänker. Men hela saningen är att jag har hållt mig isolerad majoriteten av tiden om man bortser från förra sommaren så har jag istort sätt bara träffat en person fram till för några veckor sedan. Och Jag har verkligen mått vansinigt dåligt av denna isolering och ensamhet. Sanningen är att jag många gånger inte trodde jag skulle klara det så när allt var bäcksvart kom min syster upp till mig hon hade redan haft corona och efter att ha pratat med personal på corona avdelning o min läkare så godkände dem de hela då de sa att hon var den säkraste jag kunde träffa efter som hon ju hade haft sjukdommen och blivit frisk och de gått flera veckor. Det betyde massor att få se en människa igen. Få prata med någon o känna sig som en värklig person. Sedan strax efter fick jag vaccinering och efter 3 veckor så ringde en vän jag inte träffat på säkert 20år och fråga om vi skulle ses så vi träffades utomhus och då kunde jag inte stå emot att få den kramen. Den vännen är som en storebror för mig men också en förebild och någon som verkligen satt ett stort avtryck i mitt liv och att få den kramen var som att sväva på moln. Jag tror inte han märkte det men jag ringde en annan vän efter jag och min manliga skiltså åt (för tydlighetens skull han är gift och vi är BARA vänner) min vän jag ringde frågade vad som hänt efter som jag enligt henne lät som jag var i 7e himmelen och svävade på små rosa moln. och det var faktiskt så det kändes. Efter nästan ett år utan att få röra någon var det min första kroppskontakt den kramen betydde så mycket. För de var inte bara en vanlig hej kram utan en äkta jag tycker om dig som vän kram och du är värdefull.  Jag är en person som är väldigt fysisk men samtidigt en person  som har svårt med fysiskt kontakt samtidigt de är lite invecklat men de beror på mina trauman. 

Jag pratade med personalen i mitt team på sjukhuset där jag går på behandling och där sa jag till dem att de får sätta på sig rymddräckter snart för jag står inte ut med att inte få känna beröring. Jag behöver den där handen på min hand när jag behöver tröst eller tryggehet. Så i veckan så träffade jag samtalsstödet i teamet och hon var fullvaccinerad och jag ska ta min sista vaccinspruta nu om 2 dagar så jag chansade och bad om att få en kram och samma där jag trodde tårarna skulle svämma över av tårar som jag har saknat den fysiska kontakten med dem. Att få känna henne hålla sin hand på min när vi samtalar om nått tungt eller få den där kramen när allt känns bäcksvart. Ja den här tiden har verkligen hjälpt mig att förstå hur mycket kroppskontakt kan få innebära.
I bland undrar jag om man inte borde ha det på recept precis som man kan skriva ut fysisk aktivitet så borde man kunna skriva ut tex massage eller liknande till ensama personer inte för massagen i sigs skull egentligen utan för att personen beheöver få känna kroppskontakt. Jag vet många sjukgymnaster som tidigare masserade sina patienter som berättade att ofta när de masserade så var det som att öppna dörrar till själen och när de tryckte på en knut så kunde tårarna börja rinna och personen börja berätta om trauman och saker som hänt de var som att de låg lagrat i spänningarna och knutarna och genom massagen så fick de hjälp att släppa på det själsliga trycket.

Men samtidigt är det viktigt att komma i håg att vi är många som har trauman med oss och att de därför är viktigt hur man gör med detta med kroppskontakt. Tex så är det viktigt att fråga om det går bra / är okej att du rör vid eller ger en person en kram. Jag tex som har fibromyalgi kan vissa dagar krama och hälsa på personer medan jag en annan dag inte ens kan ta i hand med personer eller låta någon lägga en hand på mig därför att smärtan i min hud är så enormt stor. För att ta ett exempel en person kommer fram o hälsar på mig och då vi ej känner varan vill jag ej va ofin utan jag sträcker fram handen. Det jag inte vet är att detta är en man som inte tar i hand utan han verkligen skakar hand. För det flesta hade det inte varit något konstigt eller nått som påverkat dem men för mig innebar den hälsningen att jag hade fruktansvärd värk i nästan en vecka efteråt.  Så efter som vi inte vet vilka trauman eller sjukdommar folk har så är det bra att ha som regel att fråga om de går bra med beröring. 

För många av oss är nog antalet gånger vi hört ordet ångest så många att vi nästan stänger av och inte tar in det. Men har du någon gång verkligen satt dig in i hur det är att leva med ångest? 

Det finns olika slags ångest och lika så är den lika individuell som allt annat efter som du och jag är individer men vanliga symtom på ångest är 

• Intensiv oro och rädsla
• Hjärtklappning
• Yrsel
• Svettningar
• Darrningar
• Orolig mage
• Ont i magen
• Torrhet i munnen
• Tryck över bröstet
• Sömnsvårigheter 

För vissa är detta symtom som kommer om de utsätts för något speciellt tex om du ser en orm och har ormfobi så får du ett ångest på slag. Men så fort du är förvissad om att ormen är borta och du är på säker mark kommer ångesten vara försvunnen och du kommer att vara ditt trygga lugna jag igen.

Men tänk nu om du levt med ständig mobbing aldrig kunnat vara säker på när de ska hoppa fram från en dunkelvrå och slå dig eller när du ska få skälsord skriket åt dig. Halväten mat slängd på dig eller någon som låser upp toaletten för dig då du är på toan. Tänk om hela din dag består i att ständigt gå och vara rädd för att sådana saker ska hända. Då kommer du att utveckla en förhöjd beredskap och en ständig oro. 

Om man tänker ut i från de senariet så är det inte svårt att tänka att kroppen efter ett antal år av alltid leva i rädsla liksom hakar uppsig och där med blir ångesten och oron ständigt kvarvarande.

Så hur tror du det skulle vara att leva med dessa symtom varje dag och natt. År ut och år in?  

Dum fråga kanske du tycker. Men sanningen är faktiskt att ångest är en del av den Komplexa PTSD som jag själv lider av och också därför nått som jag kämpar med varje dag. Vissa dagar är ångesten på en hanterlig nivå och andra dagar är den väldigt svår att hantera. I natt och sedan ett par veckor tillbaka har jag haft en extra tuff period. Min dagliga ångest har varit starkare och jag har även haft fler panikångest attacker än jag tidigare haft. Men trots att detta är nått av de mest psykiskt tärande som finns efter som man i panikångest attacken verkligen känner hur kroppen kämpar i varje cell för att inte dö för de är de som de känns som man håller på att göra DÖ. Så finns det hjälp och få och min viktigaste lärdom har nog varit att våga vara ärlig o ta hjäp. I dag har jag berättat för min familj om min ångest och de vet också de självhat och de mörka tankar på att ge upp som kan följa med sådan kraftig ångest och jag är därför glad att veta att jag får ringa dem om så mitt i natten om jag känner att jag står och väger på en skör tråd. För de dummanste man kan göra när man har ångest men som också är det mest naturliga det är att man drar sig undan och låser in sig. För där i ensamheten det är där som de mörka tankarna får energi att gro. Tillsammans orkar man mer. 

Vad är kroppsminnen då?? Ja de är de nog färre som kanske hört om och förstår. Kroppsminnen är egentligen så enkelt som det låter det är minnen som kroppen bär med sig. Men det som är skillnaden mellan vanliga minnen och kroppsminnen är att om vi tänker oss att du råkar ut för att någon för 4 år sedan sparkade dig så hårt på ditt ben att ditt ben gick av. Om denna händelsen inte blev ett psykiskt trauma för dig utan bara ett fysiskt så kommer du att ha ett minne av händelsen precis som du mins andra gånger du gjort illa dig. Du kan även om du tänker riktigt ordentligt förnimma att på ett ungefär hur ont de gjorde men det är inte så att du här och nu upplever känslan därför smärtan är ju "kvar" i det för gångna dvs för 4 år sedan. Men för oss med PTSD så sitter inte våra minnen på en sådan tidsaxel eller vad man ska säga utan många av oss har kroppsminnen vilket innebär att jag återupplever den intensiva smärtan jag kände då det hände nu för smärtan är inte fast ankrad i tiden utan kroppen återupplever smärtan så som om jag skulle utstå händelsen nu. Och det värsta är att för oss så är det inte så att vi återupplever ett kroppsminne en gång utan vi kan återuppleva dem flera gånger i bland flera gånger om dagen i bland med några dagars mellanrum eller års mellanrum. Och dessutom har vi ofta inte bara ett sådant kroppsminne utan vi har många trauman vi varit med om som satt sig i kroppen och som kroppen återupplever. Vilket gör att de inte är sällan vi har kraftiga smärtor som man rent fysiskt kanske inte kan se. Skulle vi röntka benet så skulle det vara helt men smärtan är lika intensiv och verklig  som om det verkligen skulle vara av.

Varför tar jag upp och skriver om detta just i natt då?? Jo för i natt är en sådan natt då hela min kropp skriker av kroppsminnen från olika händelser och de triggar den redan svåra ångesten som jag brottas med. Och som gör att den ökar ännu mer. 
Och vist jag ska vara ärlig och erkänna jag skämms för att skriva om detta, de är skamligt och utblottande men om ingen berättar om hur vi verkligen har det och om  ingen ger omvärlden en chans att sätta sig in i hur de är att leva de liv jag och många andra lever hur ska ni då få en chans att förstå och kunna bemöta oss med förståelse och insikt. Plus att skriva hjälper mig att hantera min ångest och klara av att stå ut en liten stund extra.

Och vist jag är sjuk och jag har både fysiska och psykiska handikapp men vet ni vad :) framförallt är jag Zalome jag höll på att skriva samma kvinna som innan. Men de är inte sant. Jag är en bättre person nu än innan. För är det nått dessa sista 10 år lärt mig är det att lära känna mig själv, Gud och mina medmänniskor. Jag har lärt mig att uppskatta saker i livet på ett sett som många av er andra säker tar för givet. tex hur många av er har inte plockat fram grilllen och grillat med familjen?? De hör liksom till vardagen på sommaren. Men för mig som inte själv klarar av det är det något jag drömmer om hela året till jag ska få åka o besöka min bonus morbror och få grilla hos honom då det är en av höjdpunkterna på sommaren. Varför jo för jag älskar att grilla och de är ett av mina guldkorn. 

    

För många av oss är nog antalet gånger vi hört ordet ångest så många att vi nästan stänger av och inte tar in det. Men har du någon gång verkligen satt dig in i hur det är att leva med ångest? 

Det finns olika slags ångest och lika så är den lika individuell som allt annat efter som du och jag är individer men vanliga symtom på ångest är 

• Intensiv oro och rädsla
• Hjärtklappning
• Yrsel
• Svettningar
• Darrningar
• Orolig mage
• Ont i magen
• Torrhet i munnen
• Tryck över bröstet
• Sömnsvårigheter 

För vissa är detta symtom som kommer om de utsätts för något speciellt tex om du ser en orm och har ormfobi så får du ett ångest på slag. Men så fort du är förvissad om att ormen är borta och du är på säker mark kommer ångesten vara försvunnen och du kommer att vara ditt trygga lugna jag igen.

Men tänk nu om du levt med ständig mobbing aldrig kunnat vara säker på när de ska hoppa fram från en dunkelvrå och slå dig eller när du ska få skälsord skriket åt dig. Halväten mat slängd på dig eller någon som låser upp toaletten för dig då du är på toan. Tänk om hela din dag består i att ständigt gå och vara rädd för att sådana saker ska hända. Då kommer du att utveckla en förhöjd beredskap och en ständig oro. 

Om man tänker ut i från de senariet så är det inte svårt att tänka att kroppen efter ett antal år av alltid leva i rädsla liksom hakar uppsig och där med blir ångesten och oron ständigt kvarvarande.

Så hur tror du det skulle vara att leva med dessa symtom varje dag och natt. År ut och år in?  

Dum fråga kanske du tycker. Men sanningen är faktiskt att ångest är en del av den Komplexa PTSD som jag själv lider av och också därför nått som jag kämpar med varje dag. Vissa dagar är ångesten på en hanterlig nivå och andra dagar är den väldigt svår att hantera. I natt och sedan ett par veckor tillbaka har jag haft en extra tuff period. Min dagliga ångest har varit starkare och jag har även haft fler panikångest attacker än jag tidigare haft. Men trots att detta är nått av de mest psykiskt tärande som finns efter som man i panikångest attacken verkligen känner hur kroppen kämpar i varje cell för att inte dö för de är de som de känns som man håller på att göra DÖ. Så finns det hjälp och få och min viktigaste lärdom har nog varit att våga vara ärlig o ta hjäp. I dag har jag berättat för min familj om min ångest och de vet också de självhat och de mörka tankar på att ge upp som kan följa med sådan kraftig ångest och jag är därför glad att veta att jag får ringa dem om så mitt i natten om jag känner att jag står och väger på en skör tråd. För de dummanste man kan göra när man har ångest men som också är det mest naturliga det är att man drar sig undan och låser in sig. För där i ensamheten det är där som de mörka tankarna får energi att gro. Tillsammans orkar man mer. 

Vad är kroppsminnen då?? Ja de är de nog färre som kanske hört om och förstår. Kroppsminnen är egentligen så enkelt som det låter det är minnen som kroppen bär med sig. Men det som är skillnaden mellan vanliga minnen och kroppsminnen är att om vi tänker oss att du råkar ut för att någon för 4 år sedan sparkade dig så hårt på ditt ben att ditt ben gick av. Om denna händelsen inte blev ett psykiskt trauma för dig utan bara ett fysiskt så kommer du att ha ett minne av händelsen precis som du mins andra gånger du gjort illa dig. Du kan även om du tänker riktigt ordentligt förnimma att på ett ungefär hur ont de gjorde men det är inte så att du här och nu upplever känslan därför smärtan är ju "kvar" i det för gångna dvs för 4 år sedan. Men för oss med PTSD så sitter inte våra minnen på en sådan tidsaxel eller vad man ska säga utan många av oss har kroppsminnen vilket innebär att jag återupplever den intensiva smärtan jag kände då det hände nu för smärtan är inte fast ankrad i tiden utan kroppen återupplever smärtan så som om jag skulle utstå händelsen nu. Och det värsta är att för oss så är det inte så att vi återupplever ett kroppsminne en gång utan vi kan återuppleva dem flera gånger i bland flera gånger om dagen i bland med några dagars mellanrum eller års mellanrum. Och dessutom har vi ofta inte bara ett sådant kroppsminne utan vi har många trauman vi varit med om som satt sig i kroppen och som kroppen återupplever. Vilket gör att de inte är sällan vi har kraftiga smärtor som man rent fysiskt kanske inte kan se. Skulle vi röntka benet så skulle det vara helt men smärtan är lika intensiv och verklig  som om det verkligen skulle vara av.

Varför tar jag upp och skriver om detta just i natt då?? Jo för i natt är en sådan natt då hela min kropp skriker av kroppsminnen från olika händelser och de triggar den redan svåra ångesten som jag brottas med. Och som gör att den ökar ännu mer. 
Och vist jag ska vara ärlig och erkänna jag skämms för att skriva om detta, de är skamligt och utblottande men om ingen berättar om hur vi verkligen har det och om  ingen ger omvärlden en chans att sätta sig in i hur de är att leva de liv jag och många andra lever hur ska ni då få en chans att förstå och kunna bemöta oss med förståelse och insikt. Plus att skriva hjälper mig att hantera min ångest och klara av att stå ut en liten stund extra.

Och vist jag är sjuk och jag har både fysiska och psykiska handikapp men vet ni vad :) framförallt är jag Zalome jag höll på att skriva samma kvinna som innan. Men de är inte sant. Jag är en bättre person nu än innan. För är det nått dessa sista 10 år lärt mig är det att lära känna mig själv, Gud och mina medmänniskor. Jag har lärt mig att uppskatta saker i livet på ett sett som många av er andra säker tar för givet. tex hur många av er har inte plockat fram grilllen och grillat med familjen?? De hör liksom till vardagen på sommaren. Men för mig som inte själv klarar av det är det något jag drömmer om hela året till jag ska få åka o besöka min bonus morbror och få grilla hos honom då det är en av höjdpunkterna på sommaren. Varför jo för jag älskar att grilla och de är ett av mina guldkorn. 

    

Jag har under många år funderat på att skapa en blogg där jag kan dela med mig av mitt liv och minna funderingar. Det som hållit mig tillbaka har nog främst varit människo fruktan. Fruktan för att bli påhoppad med pekfingrar och tillrätta visningar. Men samtidigt har jag drömt om en plats där jag kan få både dela mina erfarenheter av att leva med PTSD dvs trauma och olika sjukdomar. Samt en plats där jag kan bolla tankar o funderingar kring regligösa frågor som jag funderar eller funderat på. Jag påstår inte att jag kommer ha några svar snarare tvärtom jag kommer ha massa frågor och tvivel. Men på nått sätt känner jag att det är dags nu att sluta dölja sig bakom den perfekta fasaden av att va kristen och börja vara ärlig. För ska jag vara riktigt ärlig så har jag också tviel och funderingar även om jag kallar mig kristen och troende. Och vad andra tycker o tänker om mina funderingar är ju egentligen skit samma för dem drabbas ju inte av det. Jag  måste ju hitta min tro och komma fram till en relation med den Guden jag tror på . Jag kan ju inte leva på din eller någon annans tro. Och Han jag tror på Han vet ju redan allt om mig så in för Honom behöver jag ju inte dölja det.

Så med detta vill jag alltså välkomna er till en blogg som kommer innehålla allt från mitt dagliga mående, förklaringar av sjukdomar till religösa funderingar.

Jag vill be er som väljer o läsa o kommentera att tänka på att hålla god ton och acceptera att alla har rätt till sin tro. Jag tror nämligen inte vi vinner några genom att slå folk i huvudet med en bibel eller en syndakatalog. Jag lovar de som är utanför kyrkan kan den bättre än dem i kyrkan och många gånger är dem tyvärr även bättre på att leva i kärlek vilket var det främsta budet som vi fick. 

Så detta första inlägg vill jag avsluta med ett ordspråk som jag lever efter.
Gud vill heldre ha en person full med synd men med ett hjärta som älskar Honom.

Än en som är lagisk och tjänande men som tappat glädjen och kärleken till Honom.