När man varit mobbad största delen av sitt liv så är de svårt att veta vem man är utan man har fått man lära sig att man inte är någon. Fyll på det med flera år av misshandel både fysisk och psykisk där man får höra att man ingen är att man inte har nått värde att man inte är som alla andra att man inte hör in. Då får än väldigt lätt att känna sig utanför lägg till detta att leva med kronisk smärta, att redan från 30års åldern vara så sjuk och skadad att man inte klarar ett vanligt liv. Du tvingas bli den som sitter brevid och ofta glömsbort eller får stå över för man inte klarar av att komma. Ingen kan riktigt förstå hur de är att leva med kronisk värk 24h om dygnet varje dag året om  och lägger man dessutom till psykisk ohälsa pga av traumatisering så är känslan av att vara udda, bortstödd och oförståbar enorm.

Därför lyssnar jag ofta på denna låten av en underbar Gudsman som får sätta ord på mina känslor o min kamp men också min längtan om de slutet som låten faktiskt förmedlar. 

Men innan jag lägger in låten vill jag bara ge några tips:

1. Fundera om du har någon du känner som inte har så  mycket vänner som du vet eller misstänker sitter myceket själv ofundera över om du skulle kunna välja att prioritera att avsätta tid för den vännen och jag snackar inte om varje vecka utan kanske en 3h-4h i dag om året eller ännu heldre varje halvår. (Borde inte vara så omöjligt för en frisk person men de skulle betyda enormt mycket för den ensama tro mig jag vet)

2. Ska ni hitta på nått eller händer det nått i stan erbjud er att hämta och skjutsa och finnas som stöd om personen behöver er. Är ni vänner borde det inte vara en så stor uppoffring. Och åter igen jag pratar inte om att en ensam person ska göra allt utan om du och din familj gör det en gång så är det 100% mer än vad som kanske skulle skett annars.

3. Våga fråga om de är nått du undrar, men fråga inte om du inte vill höra svaret. För en del frågor har ett tungt svar.