I kväll blir det ett alldagligt inlägg dvs inget informativt så utan mer bara en uppdatering om hur jag har det. 

Man kan väll säga att mitt liv är en lång punkt lista av saker som stressar, oroar eller drar ennergi på ett eller annat vis.

1. Jag behöver ett nytt boende som går att handikappsanpassa så att jag skulle kunna bli mer självständig med det jag behöver.

2. Myndigheter av olika slag skulle behöva få en förståelse för att CPTSD eller komplex PTSD som de också heter är inte som vilken sjukdom som  helst och vi går inte att pressa in i deras ramar precis som de  finns andra som inte heller passar in. Vi är individer med olika förutsättningar o behov. Vi med ptsd är traumatiserade och behöver en annan typ av långsiktig försiktig vård. Vilket innebär att man kanske inte kan ha samma referens mall för oss som för alla andra. Tex så är den nya regeln gällande rätten till att få ha kontaktperson att man som brukare gör så stora framsteg att man ser att kontakt personen är till hjälp. OBS deras mall säger att för att nå upp till denna godkänt nivå för att få ha KP så måste jag som brukare klara av att vara i en sport eller hobby grupp där jag kan få vänner. Men om jag nu har PTSD vilket gör att jag har svårt att var med andra då jag har svårt att socialisera med andra utan får sådan ångest att jag får panikattacker eller dissocierar  för jag känner mig instängd så har jag ju inte ens en chans att nå upp till Godkänt målet. Att jag blir totalt isolerad utan Kontaktperson som kommer, att den är den enda levande varelse jag har kontakt med och att våra utflykter där jag får hjälp att ta mig ut och tex gå på en affär (när de ej är corona) och kan se människor men slipper interagera utan bara vara bland dem utan att socialisera och att de ger mig kraft och en kännsla av livsglädje och mänskligt värde det räknas inte. Vilket jag kan tycka är minst lika viktigt om inte viktigare. Men är man för sjuk så man inte klarar av att rätta sig i leden efter socialens ramar och lika dant inom psykiatrins ramar så blir man utan vård. Och då kan de handla om så fåniga saker som att man behöver extra trygghet av att någon stödperson närvarar ett par gånger eller att Psyk faktiskt frågar patienten om den är med på den behandling som man tänker behandla med och inte mörkar och går bakom ryggen på patienten.  Ja Vården och myndigheternas behandling av oss behöver verkligen bli bättre. Står i kö till Wonsa i Stockholm dvs en speciallist vård men vårdkön dit är 3-5år och trots att trycket är så stort så stänger de ner speciallist avdelningar runt om i landet nu senast Asta teamet i Umeå. De är så sjukt. Vi har en Meetoo rörelse men vad hjälper den om man inte är berädd att sattsa på spceiallistvård och forskning så som Wonsa gör.

3. Jag oroas över att regionsörmland ska sluta sitt sammarbete med wonsa innan jag hinner fram i kö i så fall får man betala behandlingen själv dvs 900kr i veckan typ 52 veckor om året i 5-10års tid vilket är den beräknade behandlings tiden.

4. Jag skulle behöva lyckas lösa så jag skulle kunna åka upp till stockholm, både när jag väl kommer in på wonsa men skulle så vilja kunna ta mig upp dit redan nu lite till o från men de är inte så lätt med tanke på rullstol osv. Men hade jag kunnat åka upp dit ja då hade jag kunnat vara med på Nxtme träffarna och där med få träffa andra som jag redan nu har kontakt med men bara träffat via datorn. I föreningen ordnar man picknickar och träffar på olika högtider osv så de hade funnits möjlighet att få träffa både andra deltagare men också de ledarna som betyder så enormt mycket för än.

5. Har vänner som är sjuka och som jag oroar mig över Ingen nämnd ingen glömd.

Listan kan  göras oändligt mycket längre men orkar inte ens tänka på det i kväll och ändå är det just de jag gör tänker känns som en karusell i huvudet med massa tankar.